Blinka lilla klocka där

Ikväll var första gången jag slirade ner på den nyrenoverade Farstabanan. Det var nytt, fint och rent. Till och med klockorna var stiliga med dioder som lyste upp urtavlorna. Frågan är hur länge det får vara nytt och fint.


I Farsta strand är klockan extra stilig, med röda lampor som räknar sekunderna ala TLC och TV4-nyheterna. Kanske är det som tröst för de sviniga hösttjänsterna med 5+ timmars körningar utan ordentlig rast. När man sitter där nere och är inne på sin femte timme så kan man njuta av de röda lamporna och låtsas att man är i Las Vegas.

Tutv i fonticulus

Semestrarna är slut och skolan har börjat. Och med det kommer spottloskorna, snusprillorna och läskburkarna mot tåget och skitungar på spåret som klottrar och jävlas. Trafikanterna håller tidtabellen med andra ord.

Vad som dock är ett regelbundet inslag året runt är terrormorsor och -farsor på stan. Idag kom en kvinna farandes från hissen med barnvagnen i högsta hugg. Dörrarna har precis gått igen. Hon kör barnvagnen rätt in i sidan på tåget, inte ens i en dörr, utan mellan två dörrpar. Ungen far framåt men räddas av något slags sele. Kärringen glor på mig med en blick som verkar mena: "Titta nu vad du gjorde, din dumma fan!". Som att det är mitt fel att ungen riskerar att få lika grava hjärnskador som sin mor.

Efter ett antal år med många lönehelgsnätter har jag utvecklat ett näst intill omänskligt tålamod. Men vissa saker vänjer man sig aldrig vid. Att vuxna människor tar risker och verkar ha glömt allt vad överlevnadsinstinkt heter får stå för dom, dom har ett val. Men små barn, och för den delen även djur, har mycket sällan kontroll över sin egen tillvaro, särskilt inte om dom sitter fastspända i en barnvagn eller i ett koppel. Man kan inte heller kräva att en fyraåring ska ha stenkoll på regler och risker i kollektivtrafiken. Och att använda barnvagnen som dörrstopp vet jag inte vad jag ska säga om.

Det har till exempel hänt alldeles för många gånger att personer har kommit springandes bärandes på en unge i armen, i luften, tagit sats och hivat in barnet mellan halvstängda dörrar. Man försöker parera men den tid det tar för en att reagera, trycka in öppnaknappen och för datorn att skicka öppnaimpuls till samtliga dörrar är tillräckligt lång tid för att ungen ska göra sig illa och börja skrika, om den inte gjorde det innan, och det blir ett jävla liv om misshandel och att det ska anmälas hit och dit. Nuförtiden har jag alltid ett finger på öppnaknappen om jag siktar stingsliga föräldrar, men tyvärr har man inte alltid koll på alla och ibland måste man gå en bit från hytten och stänga. Men å andra sidan är det ju inte heller mitt ansvar att se till att föräldrar är bra föräldrar.

Jag vet inte om det beror på att en del personer helt enkelt inte har insett att saker och ting tar mycket längre tid med en unge i släptåg, eller vad problemet är. Men något jävla fel är det i alla fall på en del människor. Majoriteten av vårdslösa föräldrar är män, men inte uteslutande, vad detta beror på spekulerar jag inte i här.

På vägen hem skymtade jag i HÖ den nya klimatanpassade vagnen som ska ersätta C20 när isarna smälter. Den har skrov, ratt och propeller.

Dallerberg offline

Jag har för tillfället ingen tillgång till internet förutom när jag åker till mamma eller kompisar och lånar. Därför skriver jag inget på obestämbar framtid. Vad de andra skribenterna har för ursäkt vet jag inte, men nu vet ni min iallafall

Signalkalas och föraren ljuger alltid

I helgen fick vi igen för en lugn sommar. På fredagen var det Go 08. Jag kastade in handdugen vid ett-snåret på kvällen, så jag slapp säkerligen det värsta. Men jag hann iaf uppfatta att det tydligen var något slags försök till guinnessrekord i fylla.

Men det riktiga kalaset var under lördag- och söndagkvällen. Det började som ett relativt harmlöst ställverksfel vid GUP. Tågen fick p-trycka för att ta sig förbi in- och ut-fartssignalerna norr om GUP. Det var ganska trevligt, det var en fantastisk regnbåge mot knallrosa himmel att njuta av medan man kröp upp för skanstullsbron. Sen spred det sig som ett virus. Det slutade med att ställverken i hela innerstaden klappade ihop och gick på semester. Under lördagen varade det under en dryg timme, och lite kortare på söndagen.

Vad som är intressant i sammanhanget är fenomenet med folks förtroende för föraren. Man kan gagga i 20 minuter om att inga tåg går, alls, någonstans, att det är buss som gäller. De flesta står ändå kvar som fån och tittar på plattformsskyltarna, i väntan på något slags textmeddelande från Gud eller något. Men så fort det ropas ut i plattformshögtalarna, trots att den rösten är ännu mer förvirrad och stressad, ja, då sätts det fart mot bussarna. Dom har noll förtroende för föraren, men sätter sig ändå i tåget och låter en köra dom i 70-80 knyck genom stan? Jag förstår inte.

Semestertider

För att få awr att hålla käften så tänkte jag skriva några rader. Det är semestertider, inte mycket händer och jag kör ju spårvagn och där händer inte mycket överhuvudtaget. Det enda festliga jag hört är en sak som tydligen hände i förrgår. Detta är alltså bara hörsägen så jag är inte helt på det klara över vad som hände men tydligen så hade en man hoppat ner på spåret i Alvik och försökt krypa in under Nockebybanan. Sen hade han strängt uppmanat föraren att köra! Han hade dessutom försökt med detta flera gånger. Man undrar ju lite hur han tänkte när det ca 2 meter bort kommer tunnelbanor i full rulle. Jag gissar på att han egentligen inte ville dö. Eller vad tror ni?