Signalkalas och föraren ljuger alltid

I helgen fick vi igen för en lugn sommar. På fredagen var det Go 08. Jag kastade in handdugen vid ett-snåret på kvällen, så jag slapp säkerligen det värsta. Men jag hann iaf uppfatta att det tydligen var något slags försök till guinnessrekord i fylla.

Men det riktiga kalaset var under lördag- och söndagkvällen. Det började som ett relativt harmlöst ställverksfel vid GUP. Tågen fick p-trycka för att ta sig förbi in- och ut-fartssignalerna norr om GUP. Det var ganska trevligt, det var en fantastisk regnbåge mot knallrosa himmel att njuta av medan man kröp upp för skanstullsbron. Sen spred det sig som ett virus. Det slutade med att ställverken i hela innerstaden klappade ihop och gick på semester. Under lördagen varade det under en dryg timme, och lite kortare på söndagen.

Vad som är intressant i sammanhanget är fenomenet med folks förtroende för föraren. Man kan gagga i 20 minuter om att inga tåg går, alls, någonstans, att det är buss som gäller. De flesta står ändå kvar som fån och tittar på plattformsskyltarna, i väntan på något slags textmeddelande från Gud eller något. Men så fort det ropas ut i plattformshögtalarna, trots att den rösten är ännu mer förvirrad och stressad, ja, då sätts det fart mot bussarna. Dom har noll förtroende för föraren, men sätter sig ändå i tåget och låter en köra dom i 70-80 knyck genom stan? Jag förstår inte.