Att åke på moppe

När man ligger i 70 mellan Enskede Gård och Globen och blir omkörd av en moppe med två snorungar utan hjälmar känner man sig lite gammal.

Dåredetektor

Det här tycker jag verkar vara en jättebra grej som man med lite utveckling skulle kunna installera i spärrarna. Kanske kan man koppla ihop det med elektrifierade spärrkors och rakbladsdörrar?

Ingemars tårar

– Man blir lite bedrövad när man har höga ambitioner men inte kan leverera, säger Ingemar Ziegler. (SvD)

Med tanke på alla projekt som startas inom SL som läggs ner eller misslyckas halvvägs på grund av strypta pengar, falerande teknik, bristande engemang, inkompetens eller helt enkelt för att en del verklighetsfrånvända sitter och drömmer sig bort i sin egen lilla fantasivärld så borde väl stackars Ingemar vara självmordsbenägen vid det här laget.

Barfotabarn

En stendöd och lugn söndagskväll. Nästan. Envisheten med att köra tåg utan ordentligt fungerande ATP fortsätter, som vanligt. Tog över 25:an. Det visade sig att tåget inte bara hade en 1031 vilket gjorde att man som brukligt fick p-trycka vid varje uppladdning i V2, det gick inte heller att öppna dörrarna från V2 utan att permessivöppna vid nästan varje station, trots frenetiskt gnuggande på vagnantalsinställningen. Det är väl inte helt långsökt att ana att 1031 hade med det att göra. Senare på kvällen gick tur 34 samma öde som 77:an häromdagen. I västerort dök 1032 upp tillsammans med nödbroms och förlorad kommunikation med ATP, och dörrarna gick inte att öppna, alls, utan omaktivering. Som brukligt trugade man vidare med tåget, och som lika brukligt totalhavererade kalaset söder om stan, och man fick helt sonika nöja sig med att tåget bara gick att köra från V1 och vända och köra till Hässelby Strand, och därefter enligt turlistan till depån.

Hur mycket kan det kosta att på en söndag, eller en vardag i lågtrafik, byta ut ett par vagnar mot nya jämfört med stopp i trafiken, förseningar, inställda avgångar och eventuellt spruckna avlösningar? Om någon hade frågat så kunde jag ha sagt redan första gången tåget krånglade att det skulle bli så, men vem är jag att tycka till. Och det var inte jag som körde ändå, jag muppade runt på 17 hela kvällen, vilket är en trevlig sysselsättning på söndagkvällar, långa vändtider, särskilt 20 minutersvändan på bryggan Odenplan är inte fy skam.

Förutom att läsa min bok spenderade jag kvällen med att filosofera över alla skor som lämnas på spåret över hela stan varje helg. Varje söndag så dräller det med skor, i par, singelvis och ibland inklämda eller uppkastade på besynnerliga platser. Nog för att jag har krökat bort en och annan effekt i mina dagar, men då oftast saker som solbrillor, läppstift, VISA-kort och annat smått och gott. Men skor? Man borde ju märka att något saknas på vägen hem, särskilt om det bara är den ena av ett par högklackade stövlar som saknas.
Lördagen hade jag MAD:at mig fri för att gå på fest, och på vägen hem med tunnelbanan tog jag del av det som får bli helgens citat:

Tjej ~20 år till jämnårigt ragg: "Nej, min pappa är inte snäll alls, han är som mig."

Du behöver inte sitta och stirra

Jag tycker att det har varit förarutbildningar som har avlöst varandra sen i vintras, ändå verkar det saknas mer folk än på länge. Vart tar alla vägen? Min teori är att det bor ett monster under bryggan Odenplan som slukar hela tåg med förare, och att TLC är så rädda för detta monster att de fifflar med rapporterna så att det inte märks, eller så är det rent av en mycket gammal, gammal trafikledare som är monstret. Det skulle inte förvåna mig, och nu när jag tänker på det så har jag inte hört R på TLC på länge.

TX ringer numer ungefär två gånger per dag. Jag har haft telefonen på ljudlöst dygnet runt de senaste två veckorna för att inte känna mig som en börsyuppie. Fördelen är dock att man som deltidare i princip kan välja och vraka bland tjänsterna som erbjuds och man kan utnyttja desperationen för egen vinning. Idag fick jag 7 timmars betalt för knappa tre timmars jobb. Lättförtjänta pengar.

Jag tycker om hösten och september. Stockholmarna har rättat in sig i jobbrutinerna och de strida strömmarna på för- och eftermiddagarna följer varje dag samma mönster, istället för den här sommarens olidliga hej-jag-är-kontinental-och-har-inget-jobb-och-hasar-runt-med-
en-öl-i-handen-dygnet-runt-stilen som verkar ha präglat stockholmarna ovanligt långt in på sensommaren i år. Det är lagom temperatur i luften och solnedgångarna är vackra, och det tidiga mörkret gör trafikanterna lugna (deppiga?) och man kan luta sig tillbaka i förarstolen och känna dofterna av öppna spisar som det eldas i för fullt längs med förortssträckorna. En bild som illustrerar lite höstkvälls-mood:

Den här konversationen mellan två pundare utspelades idag bakom min rygg, högt och tydligt, hur det började och slutade vet jag dock inte.

- Alltså, jag vill bara sitta och ta det lugnt.
- Du behöver ju fan inte sitta du kan ju ligga ner, jag tar fram kuddar och täcke så kan du ligga ner så kan vi titta på film och ta det lugnt, för fan!
- Jo, det vore skönt att bara sitta och...
- MEN FÖR FAN DU BEHÖVER JU INTE SITTA UPP OCH STIRRA SÄGER JAG JU, JÄVLA DUMHUVUD!
- Nej, men, alltså, nu tycker jag att det är lite otrevl...
- Jasså, det är otrevligt hos mig! Tack för den, tack som fan, sjysst du, jävligt sjysst, tack!
- Men, jag vill bara sitta och ta det lugnt, titta på film, lyssna på musik, snacka, röka...
- Men jag kan faktiskt inte sitta och stirra i väggen hela tiden, jag kan inte det, du kanske kan det, men jag kan inte, jag föreslår att vi ska gå hem och ta det lugnt och ligga och titta på film och softa, men du är så jävla otacksam, så jävla otacksam, tack som fan!
- Men, du, jag vill...
- Håll käften, jag pratar inte med dig mer!

Dagens bild

Vart p-plomber hamnar när dom dör.

Gnäll!

Vad är grejen med att ställa om stolen, fippla med radion och ratta på AC:n när man åker i sluthytt? Är det någon ny grej som man ska göra som jag har missat, kan någon upplysa mig? Så jag också kan börja göra det. Är det bara jag eller har det här eskalerat det senaste halvåret?

Inget kan gå fel

Den här veckan har man ringt och tjatat åtta (!) gånger. I torsdags tackade jag ja eftersom jag ska på fest min ordinarie jobbhelg och passade på att jobba MAD. Som veoliahoran rapporterat om ställde 77:an till med kalas. Vad man förundras över är denna ständiga tro till C20:s ofelbarhet.

Vid det här laget borde det vara allmänt känt att en felkod 10XX (ATP/ATC-problem) garanterat är en indikation på att något är fel, och det är bara en tidsfråga innan det klappar ihop helt. Särskilt 1030, 1032 och gud förbjude, 1033.

Det följer oftast en standardrutin, så som i fallet med 77:an senast. Felet uppstår första gången någon gång på förmiddagen, för att på eftermiddagen återkomma med allt tätare intervaller till att trakassera föraren regelbundet sisådär var 50:e meter. Istället för att bara vid första antydan till problem skicka upp tåget på närmsta brygga och inte köra iväg det i trafik fören felet är åtgärdat, eller skicka hem det till depån för tågbyte, så envisas man med att köra tåget resten av dagen.

Men nej, det är viktigare att lägga energi på att komma på nya fina rutiner som att be förare som kommer någon minut sent till avlösning att skriva en lapp med förklaring och ge till enhetschefen, det är bara en tidsfråga innan vi får med oss lappar hem för påskrift av målsman.

Mitt i tjänsten hade jag en inkörning i Vällinbydepån. Högdalsmupp som jag är så är det främmande territorium. Jag får alltid magknip halva dagen när det står VY på tjänsten. Visserligen hade jag utbildningen i VY, men det var fem år sen och sen dess kör jag in i VY i snitt två gånger om året. Växlarna och respektiva knappar och skyltar är ett enda virvarr, och tappar man koncentrationen för en sekund så är man helt lost. Och det ser alltid annorlunda ut varje gång man är där. Den här gången så saknades öppna-knapparna vid porten. Och jag såg inte till någon fotocell ovanför. Hmm, vad fan har dom hittat på nu då, tänkte jag. Rullade fram en bit och vips gick porten upp, magi!

Vilket ställer en intressant fråga. Om dom har installerat nya snajdiga, dolda fotoceller, varför har man tagit bort tryckknapparna på utsidan inom räckhåll från hytten? Återigen denna underbara övertro på teknikens ofelbarhet.

De gånger man får hämta tåg, eller göra tågbyte, i VY är också alltid spännande. Det är alltid fel, på allt. Tågen är inte städade, det är fel antal vagnar, tågen går inte ens att starta, tåget saknas, det sitter stoppskyltar utanför porten eller står en traktor parkerad på spåret.

Nej, det enda som är bra med VY är att det är närmre till Råcksta än vad det är till stationen i Högdalen. Och det är bra mycket trevligare väg att gå och lugnare på stationen. Man slipper oftast riskera att bli rånmördad av biltjuvar eller knuffad på spåret av ungdomsgäng.

Look, no hands!

Appropå förarlösa tåg.

Länk.

Har ni uppfattat mig korrekt rätt? Tack på förhand ifrån...

She works hard for the money

Igår var trafiken inställd på Nockebybanan igen pga vagnfel. Det är lite lustigt att de verkligen måste ställa in hela trafiken bara för att en vagn pajar, och jag fattar inte hur de kan ha trott att de gamla skrällena från 1944 skulle klara av att köras under hela trafikdygnet. Det här kommer eskalera mer och mer och tillslut har vi inte en enda vagn kvar. Då får de åka buss varje dag.

Det enda positiva med detta är att det är Nockebyborna som drabbas. I love it.

Utskälld uniform

I Tisdags satt jag på en bänk i Alvik och väntade på mitt tåg, brevid mig satt en man som jag inte tog någon notis om alls eftersom jag satt och fipplade med telefonen. Jag hör hur han börjar prata med någon och hans röst blir gällare och intensivare hela tiden. Tillslut skriker han: "JAG HAR VARIT CIVILINGENJÖR I 40 ÅR OCH SÅ BLIR MAN BEHANDLAD PÅ DET HÄR VISET, DET ÄR FÖRJÄVLIGT!!!!" Då tittar jag upp och ser att han står och viftar med armarna och tittar på mig! En man som suttit på andra sidan om mig skrattar generat och jag frågar vad fan som hände. Tydligen hade han skällt ut MIG, utan att jag märkt det, för att jag inte låtit honom dricka öl ifred. Det är ju helt fantastiskt. Tillsägelser är ett minne blott, det räcker att sätta sig brevid folk iklädd uniform. Skönt.