Barfotabarn

En stendöd och lugn söndagskväll. Nästan. Envisheten med att köra tåg utan ordentligt fungerande ATP fortsätter, som vanligt. Tog över 25:an. Det visade sig att tåget inte bara hade en 1031 vilket gjorde att man som brukligt fick p-trycka vid varje uppladdning i V2, det gick inte heller att öppna dörrarna från V2 utan att permessivöppna vid nästan varje station, trots frenetiskt gnuggande på vagnantalsinställningen. Det är väl inte helt långsökt att ana att 1031 hade med det att göra. Senare på kvällen gick tur 34 samma öde som 77:an häromdagen. I västerort dök 1032 upp tillsammans med nödbroms och förlorad kommunikation med ATP, och dörrarna gick inte att öppna, alls, utan omaktivering. Som brukligt trugade man vidare med tåget, och som lika brukligt totalhavererade kalaset söder om stan, och man fick helt sonika nöja sig med att tåget bara gick att köra från V1 och vända och köra till Hässelby Strand, och därefter enligt turlistan till depån.

Hur mycket kan det kosta att på en söndag, eller en vardag i lågtrafik, byta ut ett par vagnar mot nya jämfört med stopp i trafiken, förseningar, inställda avgångar och eventuellt spruckna avlösningar? Om någon hade frågat så kunde jag ha sagt redan första gången tåget krånglade att det skulle bli så, men vem är jag att tycka till. Och det var inte jag som körde ändå, jag muppade runt på 17 hela kvällen, vilket är en trevlig sysselsättning på söndagkvällar, långa vändtider, särskilt 20 minutersvändan på bryggan Odenplan är inte fy skam.

Förutom att läsa min bok spenderade jag kvällen med att filosofera över alla skor som lämnas på spåret över hela stan varje helg. Varje söndag så dräller det med skor, i par, singelvis och ibland inklämda eller uppkastade på besynnerliga platser. Nog för att jag har krökat bort en och annan effekt i mina dagar, men då oftast saker som solbrillor, läppstift, VISA-kort och annat smått och gott. Men skor? Man borde ju märka att något saknas på vägen hem, särskilt om det bara är den ena av ett par högklackade stövlar som saknas.
Lördagen hade jag MAD:at mig fri för att gå på fest, och på vägen hem med tunnelbanan tog jag del av det som får bli helgens citat:

Tjej ~20 år till jämnårigt ragg: "Nej, min pappa är inte snäll alls, han är som mig."