Skolresa

Stockholms skolor ekar tomma. I klassrummen blinkar de sista, döende lysrören neurotiskt över dammiga bänkar och stolar. På svarta tavlan står ännu början till en uträkning som aldrig blivit färdigställd kvar som ett meddelande till framtida generationer. Någon har lämnat en vattenkran rinnande på en av toaletterna, och det porlande ljudet fortplantar sig genom öde korridorer där fåglar häckar innanför de trasiga fönstren och en grävling byggt bo i ett av de olåsta elevskåpen. Katedrarna tillhör numera insekter och enstaka ormar; lärarhandledningar och facit är hemvist för bokmal. Skolklockans meningslösa ringande ett par gånger i timmen studsar mellan skolgårdens väggar som långsamt täcks av klättrande växter.

Var är alla elever och lärare? De åker tunnelbana. En vanlig vardag stiger två klasser på vid Danderyds sjukhus. En stiger av vid Universitetet, där fyra nya grupper går ombord. Vid Tekniska högskolan går två av och tre nya på. Två klasser byter tåg vid Östermalmstorg medan en ny tränger sig in. Och så fortsätter det, på varje tåg, hela dagarna. Lååånga köer både in i och ut ur vagnarna, för alla måste naturligtvis använda samma dörrpar. Vid Centralen har man tappat räkningen över hur många klasser man fått med sig. Där blandas alla barngrupper i en enda sörja, och förmodligen konstaterar samtliga lärare med viss förvåning vid utflyktens slut att ett par av klassens elever blivit utbytta mot nya, okända. Fast det spelar egentligen ingen större roll, imorgon ska man ju ut på nya kollektivtrafikäventyr – med lite tur återställs ordningen då.

Men vad göra med de tomma skolorna? Tja, vi kan ju göra bostäder av dem kanske. Eller så låter vi helt enkelt naturen ha sin gång.