Busstrejk

Jag gillar när det är strejk. Det ska jag erkänna direkt. Den här gången deltar jag inte i strejken själv, men jag har passat på att peppa samtliga bussförare som gått förbi min spärr under dagen och sagt GO GO GO. Samtliga har gått ifrån mig med lite mer raka ryggar än vad de hade när de kommer.
Visst är det hemskt att en strejk drabbar så många "oskyldiga" men skulle det inte vara mycket värre om många oskyldiga får sätta livet till för att föraren är för trött eller ouppmärksam efter att ha jobbat alldeles för länge utan rast?
De villkoren jobbar vi också under, även om vi spärrisar i varje fall kan stänga och gå på toa när vi vill. Därmed slipper vi en massa obehagliga sjukdomar som man ådrar sig om man måste sitta och hålla sig länge länge. Eller stå som konduktörer gör. Det slipper dock inte tåg och spårvagnsförare. Och frågan är om det är värt de där extra pengarna...

Kollektivtrafiken är en grundbult i ett öppet samhälle. Den hjälper människor att tranportera sig över långa sträckor. Det är miljövänligt, tidseffektivt och faktiskt också väldigt trevligt. Ett modernt samhälle blir helt enkelt inte lika modernt utan en bra kollektivtrafik.

Vårt arbete är hur viktigt som helst. Utan oss stannar hela Sverige. Vi jobbar och sliter, dag ut och dag in. Ibland får vi beröm av trafikanter, men oftare får vi utstå andras frustration och ilska, då den där lilla turen hem eller till jobbet kanske är enda stunden på dagen för många att slappna av och släppa masken.. tillåta sig själva att vara trötta och irriterade.

Vi stämplar biljetter för glatta livet, stressar för att kunna hålla avgångstider då vi vet att många ska vidare från tunnelbanan. Vi informerar om resvägar, berättar om närområdena, kollar att tåg och stationer är fräscha och vi felanmäler hissar, rulltrappor och ser till att man fixar trasiga tåg och annat. Vi är kvasiterapeuter som får ta del av mångas livsöden. Julaftonen kan delas med försenade barnfamiljer eller med ensamma äldre som ska åka ut till som makes grav.

Vi som jobbar i tunnelbanan har tur att ha någorlunda höga löner. Däremot så är det mycket även hos oss som är sämre än för dem som har kontorsjobb. Jag kan inte sätta mig och ta en kopp kaffe på eftermiddagen eller förmiddagen. Jag har nämligen inga sådana raster. Behöver jag gå på toa- så får jag stå ut med att folk troligen kommer att banka på glasrutan och hojta efter mig. Det är stressigt, det är ensamarbete, det är mycket frustration och aggressiva känslor i omlopp, vi jobbar längre utan rast än vad man skulle behöva göra. Det är tåg som är försenade. Människor som är på fel plats, barn som tappat bort sina föräldrar. Hos oss samlas utslagna, fulla tonåringar, hormonstinna tonårskids, narkomaner.. psykiskt sjuka. Ja alla varianter som kan tänkas. Vill du chockera någon, välj inte en kollektivtrafikarbetare.

Och med tanke på det - så tycker jag fan att vi alla ska ta och göra precis allt vi kan för att hjälpa våra bussförarkollegor att lyckas med strejken. För om de lyckas så kommer vi också att kunna flytta fram våra positioner. Jag gillar mitt jobb, men jag gillar det bättre när jag är utsövd och inte behöver jobba för långa pass. Tämligen enkelt.

Jag tänker gå och bjuda dem på kaffe nån dag. Nån som hänger på?