Lagbytare

Lördag förmiddag. Lite folk ute, skötsam trafik. Kommer till Liljeholmen på väg mot Norsborg i god tid och får vänta in tidtabellen där någon minut. Några ungar tittar in i hytten och vinkar. En tant nickar vänligt när hon går förbi. Nästan soligt, helgtyst på radion, allt är frid och fröjd. Reser mig upp. Plingar lite i mikrofonen. Ropar omständligt ut att det är tåg till Norsborg. Och tid för avgång. Se upp för dörrarna. Dörrarna stängs. Stänger dörrarna. Då kommer han. Galningen.

Från ingenstans (nåja, bussterminalen närmare bestämt) kommer han sättande i vansinnesfart, lyckas precis krångla in en hand mellan de stängande dörrarna nånstans i mitten av tåget, tvingar med våld upp dem i öppet läge och ställer sig i öppningen och tar spjärn. I bussföraruniform. Där står han nu i skjorta och väst och reflexjacka och sköldpaddsbyxor och släpper in en rännil människor som utan brådska kommer på led från rulltrappan och en del annat löst folk. Totalt ungefär tusen stycken. Hela tiden ser han mig stint i ögonen, och när det inte längre finns nån på plattformen som vill åka med står han kvar ytterligare några sekunder och bara tittar. Trotsigt. Tuppaktigt. Tölpigt. Så släpper han och försvinner in i tåget, och jag får trycka på stängknappen igen och vänta de cirka fyrtioåtta sekunder det tar för dörrarna att stängas i ultrarapid.

Hittills har jag haft som policy att öppna dörrarna för branschfolk. Herregud, vi är ju på samma lag, i samma båt, det är vi mot världen. Men visst, är det så här vi ska ha det är jag inte sämre än att jag kan ändra mig. Är det krig du vill ha, Bussis, så ska du få det.