Åhmeh!

Fyra timmars körning i sträck suger. I de fall man blir sittandes på tåg 3+ timmar på grund av strul kan man alltid leva på hoppet att någon kommer släntrandes och löser av en, och om inte annat så brukar själva strulet vara underhållande nog för att hålla en vaken och road. Men när man vet att räddningen inte kommer att komma fören efter fyra timmar, då är det inte lika roligt. Efter två och en halv timme börjar man bli lite less och börjar tappa bort vart man är på väg, efter tre timmar har man helt glömt bort och kör bara och skiter i att ropa ut destionationen eftersom man ändå bara säger fel. Efter tre och en halv timme är man inte särskilt alert, och efter tre timmar och tre kvart början man fundera på var vakterna med alkomätaren kommer att dyka upp.

Vid Hökarängen gjorde en fylltant tappra försök att komma med tågen. Men eftersom hon skulle prata med andra fyllon fram tills dörrarna stängdes så gick det inget bra, i alla fall inte de två första försöken. Tur 26 körde över en katt vid Kärrtorp som sedan låg skadad kvar. En stund senare togs kräket om hand, och vad som hände med det förtäljer inte historien men 26:an lär ha fått veta efter samtal till TLC. Trafikledarna vet hur man plågar nyfikna kollegor.

Under kvällen utannonserades det att bryggan Odenplan var ur funktion på grund av trasig strömskena, och så skulle det vara resten av natten. Men hör och häpna, efter bara en timme togs ordern om destination Hötorget för linje 17 tillbaka eftersom felet var åtgärdat. Räls i taket och dra mig baklänges på sliper!

Tydligen skulle det hållas möte för OCD-klubben. Först kom herren som alltid sitter i ett hörn på plattformen när tåget kommer in, han spanar och ser helt bindgalen ut fram tills man ska stänga dörrarna, då kutar han in i tåget och sätter sig och lurar med sin ryggsäck tills han ska av, då är det samma procedur: sitta och lura och spana tills dörrarna precis börjar gå igen och sen kuta av och titta stingsligt omkring sig med väskan i famnen som om det vore världens största diamant han skulle leverera till maffian. Därefter kommer killen som tar ett steg åt vänter och två steg åt höger när han går. Som om inte det räckte så fick han sällskap av ytterligare en kille med liknande beteende, hans specialitet är att gå tre-fyra steg och sen kraffsa på marken, gå tre-fyra steg och kraffsa på marken, osv. Man började undra om man fortfarande satt kvar på fyra timmarssvängen och hade somnat.

Uttrycket "åhmeh!" är något som ofta yttras då en trafikant springer fram till tåget, tvärstannar för att kolla vart tåget går, om plånkan är kvar, vad klockan är eller dylikt och därför missar tåget varpå trafikant som klivit av tåget blänger på föraren och utbrister "åhmeh!" för att man var så himla tarvlig och stängde dörrarna och inte väntade på trafikanten som stannade och upptäckte till sin förtvivlan att tåget faktiskt inte väntar på en för att en inte har bestämt sig om en ska åka med eller inte.

Och lite humor:

Det står klart och tydligt: Passera spärren gående.
På vilket sätt menar du att SL utövar fysisk bestraffning? Om jag springer med ansiktet in i din ytterdörr trots att det står att den öppnas utåt, utövar du fysisk bestraffning på mig då?

(Med reservation för att du är ironisk, det kan vara knepigt att utläsa ur en text.)

Svar: Nej vi är inte ironiska här. Varför skulle det vara förbjudet att gå i rask takt genom SL:s spärrar? Vem har tid att läsa alla förbudsskyltar? Fungerande spärrar behöver inte särskilda instruktioner för användaren. Det här är ett konstruktionsfel. SL borde avkrävas ett skadestånd varje gång någon som passerar spärren gör sig illa. Så fungerar det i en demokrati, men SL vill tydligen införa någonting annat med politikernas tysta medgivande. /Allemansbloggen

Ur kommentarerna på bloggen Allemansbloggen apropå SL:s nya spärrar. "Vem har tid att läsa alla förbudsskyltar?" [sic!] känns som det stående problemet i samhället generellt och kollektivtrafiken i synnerhet. Om folk stannade upp en halv sekund och lyfte blicken och tänkte det där lilla extra steget så kanske allt skulle gå så mycket lättare och smidigare. Men det vore ju för lätt, och då kan man ju inte skylla sina fel på någon annan, såklart.

Polis, fö'helvete!

Det här utspelade sig för någon helg sen, och är numer en av mina favorithändelser under de strax över 5 år jag har jobbat som förare i tunnelbanan.

Det är en relativt lugn lördagkväll, inga mord eller katastrofer, bara den vanliga fyllan och jag ska strax sluta för dagen. När jag hade stängt dörrarna vid St Eriksplan söderut är det någon dåre som springer längs tåget och bankar och skriker "STAAANNNAAA! STANNNAAAA FÖR I HELVETE! STANNNAAA! FÖ'HELVETTE!".

"Jävla pucko", tänker jag och drar. Det kan ju vara vilken dåre som helst och såhär dags bjussar jag inte på mycket utan är glad så länge man kommer framåt. Jag anmäler samtidigt den nyklottrade väggen vid södra plattformsväggen som verkar alldeles purfärsk, ifall det fortfarande är någon där och smyger. Precis efter ropar en polispatrull på radion, lite smått panikslaget, att klottraren är på mitt tåg. Det var tydligen en civilpolis som hade gormat och gastat tidigare. Vid det här laget har jag stannat vid Odenplan, men inte hunnit öppna dörrarna. Jag avaktar lite med det, ifall dom vill kolla igenom tåget innan någon sticker, vilket dom vill. Jag drar en rövare om något tekniskt fel med dörrarna, och tänker att så här dags (3:04) finns det säkert gott om poliser i närheten. Efter lite över 5 mintuer dyker dom upp, parvis lite utstrött, tills dom är sammanlagt ca 10 stycken, plus lite vakter i lösa konstellationer. Ingen uppenbar organisation och stämningen är minst sagt lite förvirrad. Efter ett tag kommer även civilpolisen knatandes, med blicken i backen och mycket förlägen och verkar inte vilja möta min blick, vilket är förståeligt med tanke på hans uppförande vid förra stationen och med tanke på vad han ställt till med om han hade varit lite smidigare.

Vid det här laget är folk i tåget, och på plattformen, i upplösningstillstånd och bankar och slår på dörrar och fönster. Nu ska polisen titta igenom tåget från utsidan, innan jag får öppna dörrarna. Detta tar ca 10 minuter, nu är klockan typ 20 över, jag slutade 16 över vid Gullmarsplan.

Men denna manöver duger inte, dags för plan B. Alla poliser ställer upp sig längs tåget, och en barsk herre som är någon slags insatschef frågar rart om han får använda micken, vilken han givetvis får. "LYSTRING! DETTA ÄR TUNNELBANEPOLISEN! NÄR DÖRRARNA ÖPPNAS FÅR INGEN, JAG MENAR IIINGEEEEN KLIVA AV ELLER PÅ TÅGET! ALLA MÅSTE SITTA KVAR PÅ SINA PLATSER! DET ÄR EN ORDER!". Hela tåget, Odenplan och halva Vasastan blir knäpptyst. Jag får därefter order om att öppna dörrarna, och följer snällt ordern av den barske herren.

Poliserna har fullt sjå med att hålla kvar folk i tåget och se till att ingen kliver på, vid det här laget är ordern som bortblåst hos trafikanterna i alkoholdimman. Men trots allt lyckas dom efter 10 minuter gripa en person. Precis när jag får klartecken att åka vidare så tuffar det upp ett tåg söderut på motspår, och smått kaos utbryter när alla ska springa från mitt tåg till det tåget. Man tycker ju att TLC kan tipsa om en sån här manöver.

Nåväl, iväg kommer jag efter ett tag.

Vad hände med "Stanna, Polis!" eller de vedertagna och regelmässiga stopptecken vi använder oss av i tunnelbanan som faktiskt inte är sådär jättesvåra att förstå sig på?

"STANNA, FÖ'HELVETE!", Tunnelbanepolisens nya slogan.