Den äldre:
Biljetthallens köld är hård,
lysrören blinka och glimma.
Spärrvakten gäspar i Enskede Gård,
djupt under midnattstimma.
Tågen vandra sin tysta ban,
snön lyser vit på kur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast vakten är vaken.
Sitter där blå vid en spärrkursdörr,
blå mot det vita kakel,
tittar, som många nätter förr,
upp emot klockans orakel.
Lyssnar till nattradions moll och dur,
väntar på "nittons" sista tur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.
För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och stämpel
"Nej, den gåtan var alltför svår:
vad sker i Tegnergatans tempel?"
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin SL-syssla.
Midvinternattens köld är hård,
cesiumdammet gnistra och glimma.
Trafikanterna sova i Enskede Gård,
gott intill morgontimma.
Tågen sluta sin tysta ban,
snön lyser vit på kur och
snön lyser vit på taken.
Endast vakten är vaken.
Den senare:
Biljetthallens köld är hård,
lysrören blinka och glimma.
Spärrvakten gäspar i Vårby Gård,
djupt under midnattstimma.
Tågen vandra sin tysta ban,
snön lyser vit på kur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast vakten är vaken.
Sitter där blå vid en spärrkursdörr,
blå mot det vita kakel,
tittar, som många nätter förr,
upp emot klockans orakel.
Lyssnar till nattradions moll och dur,
väntar på "trettons" sista tur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.
För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och stämpel ---
nej, den gåtan var alltför svår:
vad sker i Englundavägens tempel? ---
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin SL-syssla.
Går till soprum genom stationshus,
känner på alla låsen ---
Trafikanterna drömma i månens ljus
med fast grepp om bolagspåsen;
glömsk av stress och julfest
buset i biljetthallen låter mest:
Selectan de lutar över
fylld till bredden av klöver; ---
Går till plattform hör larm och rån,
ser, hur de bråkar där nere;
går till kuren, där finns telefon
larmar sin högsta ledare;
Hon i husvagn sover gott,
vaknar och färgar håret smått,
Hon sin vakt känner,
de är inte vänner.
Vakten smyger sig sakta bort
trafikanterna de med makt,
länge han märkt att de, med kort
hålla hans flit i förakt;
barnen plankar, han ofta ser
flyger över, både upp och ner,
må de ha en olycka:
det är hans största lycka.
Så har han sett dem, chef och spioner,
stå bakom pelare och smider
båda är nöjda; men röda som pioner
hava de ingen heder?
Chef följde på chef snart,
elaka, dåliga, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!
Vakten vandrar till kurens mäss:
där har han te och kaffe
ont om plats gör honom less,
helt slut är det på kaffe;
ock nu har ple gått för dagen,
kanske imorgon han får kaffe i magen
kommer chefen röd som en pion,
följd av sin falska spion.
Då har hon alltid att skälla om
många motstridiga lagar,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i vaktens tankar.
Genom ett fönster i kurens vägg
lyser månen på vaktens skägg,
ljuset på skägget blänker,
vakten grubblar och tänker.
Tyst är ej plattform och hall,
livet där ute är fruset,
från utsida av stationen small
raketer skjutna av buset.
Vakten lyssnar ock, halvt i skräck,
springer ock ramlar på sin häck,
undrar, varthän finns den fara,
undrar, vad målet må vara.
Midvinternattens köld är hård,
asbestdammet gnistra ock glimma.
Trafikanterna nu sova i Vårby Gård,
gott intill morgontimma.
Tågen sluta sin tysta ban,
snön lyser vit på kur och gran
snön lyser vit på taken.
Endast vakten är vaken.
