Kostymmän, eller hur man snabbast skaffar sig en hjärtinfarkt

Tågåkarn Alaniska skrev om en kostymman, vilket fick mig att tänka på den gångna natten när man på fritiden nyttjade tunnelbanan på fyllan och villan. Snett framför sitter en yuppie och stryker under, förmodligen, väldigt viktiga ord i en lunta papper. Det är för närvarande ganska lugnt i vagnen, men vid Hötorget kliver ungefär halva stan på, fulla och glada och stojandes. Mannen börjar få en allt rödare färg och helt plötsligt vänder han sig mot de som sitter bredvid och ryter till: "Men kan ni för i helvete inte lugna ner er, jag försöker jobba!". Klockan är ungefär kvart i två, natt till lördag. Han måste vara en väldigt viktig person, hoppas jag för hans skull.

För några helger sen när man var i tjänst så fick man tåget stannat i söderort av polis, det var vid femsnåret och helgklientelet hade således börjat blandas upp med morgontrötta knegare. Polisen skulle söka igenom tåget och på grund av brottets karaktär ville man göra en grundlig genomgång samt samla in uppgifter om vagnsnummer och hitta eventuella vittnen. Precis bakom hytten sitter en av dessa kostymmän. Medan polisen arbetar, söker och pratar i radio börjar denne man bli allt mer synligt irriterad, han reser sig upp flera gånger och springer och tittar ut genom dörrarna, svär lite i riktning mot föraren för att efter ett tag samla mod till sig och gå fram och fråga "vad i helvete som står på egentligen". Efter en förklaring om eventuellt brott och undflyende gärningsman vänder han sig mot polisen och fräser "men skynda på lite, jag har en tid att passa!". Polisen upplyste om att man ändå var mån om att lösa situationen på grund av grovheten på brottet, ett sexualrelaterat sådant, men det var enligt denna man "inte relevant".